Man säger ofta att det vart den värsta sommaren man vart me om..

Men trots mitt korta liv har jag redan haft den och minns den alltför väl...

Den började på nationaldagen för fyra år sen när en vän tog livet av sig...

Jag hade bara känt honom i några månader men vi hade endå kommit nära..

På kvällen får jag ett samtal där jag hör att han inte är sig själv och han pratar om att det inte finns någonting att leva för..

Han vill att jag ska komma förbi men jag nekar..

Dels för att jag skulle upp och jobba men sen även för att röstläget han hade skrämde mig..

Jag visste inte vad som kunde hända...

Han la på o ringde upp flera gånger..

Ena samtalet va han lugn och samtalet efter skällde han och va elak på det mesta...

Så jag gjorde va ja kunde och ringde polisen..

Dom frågar om jag verkligen va säker på att han skulle ta sitt liv..

Jag visste att han försökt tidigare så jag talade om allt för henne och att jag verkligen trodde det..

Dom tar hans nummer och ringer upp honom...

Hur det samtalet går har jag ingen aning om men hon ringer upp mig och berättar att han lät så lugn och sa att han inte skulle ta sitt liv..

När jag verkligenhävdar på att han kommer gör det så säge hon att dom skickar ut en patrull till honom...

När jag lagt på med polisen ringer den snabbt igen..

Det är han som ringer och skäller ut mig för att jag ringt polisen..

Sen slänger han på igen...

Får efter ett tag ett samtal igen av polisen där dom berättar att dom varit dit och det var ingen fara med honom..

Och mycket riktigt..

Strax efter kommer en utskällning till....

Så är höll det på till 12 på natten tills jag provade att ringa och han inte svarade...

Jag hoppades till en början att han bara lät bli för att jävlas me mig..

Jag ringde och ringde men det blev inget svar...

Dagen efter letade jag rätt på hans pappas nummer och fick tag på honom..

Han hade själv prova och ringt men inget svar..

Dagen efter gör jag mig iordning för jobbet då jag får ett nytt samtal från pappan.

Dom har hittat honom i lägenheten...

Jag har alltid suttit och ringt till polisen och dom hade kunnat förhindra det..

I mitt huvud snurrar fortfarande tanken om jag hade kunnat gjort något mer..

Ja självklart hade jag kunnat åkt dit..

Men jag vet ärligt talat inte vad som blivit av mig...

 

 

Att jag kommer att tänka på allt det här idag är för att jag fick en notis på min timehop om en annan händelse som hände samma sommar...

 

Denna händelse sitter etsad på min hornhinna..

Anledningen till att jag va ute den tiden och åkte va för att det hade vart birstaträff eller något och sen hade jag vart och köpt mat..

När jag kommer upp på bron så ser jag något uppe på räcket va ja tror är en sopsäck..

Precis när ja passerar ser jag va fel jag har..

Uppe på räcket sitter det en kille som inte ser äldre ut en mig...

Jag stannar en bit bort och tittar i backspegeln för att se om jag verkligen sett rätt...

Mycket riktigt så jag kliver ur och går och pratar med honom...

Usch.. Tiden jag stod där kändes som en evighet...

Dom första orden han säger till mig är -Säg inget till mamma.

Jag pratade lugnt med honom och undrade vad som fick honom att känna som han gjorde och hanförklarade..

Han pratade om gamla filosofer och hur dom hade tänkt..

Han pratade om Kurt Cobain och kring resonemang han hade haft...

Han sa att ingen skulle bry sig om han dog..

Jag stod och lugnade honom och sa att det kunde han inte själv tro..

Varför skulle jag då stå där och prata med honom?

Varför ville han inte att mamma skulle få veta?

Jag ser i ögonvrån att det kommer en bil från alnöhållet...

När han åker förbi vänder han inte ens på huvudet...

Jag står nedanför honom länge och pratar och försöker lugna honom..

Tillslut ser jag i den andra ögonvrån hur det kommer en bil från fastlandet...

Men vid det laget är jag så fokuserad på killen där uppe...

Märker att bilen stannar en bit bortanför min så jag vänder på huvudet..

Jag ser att det är en taxi och att han fipllar med något i bilen så jag förstår att han ringer till polisen..

Sen lämnar han platsen...

Jag har ingen aning om hur länge vi har stått där men jag gissar på en kvart när han tillslut går med på att komma ner...

På vägen ner fastnar han med jeansen precis vid en söm så han kommer inte loss...

Jag klättrar i sakta mak upp med min höjdskräck och hjälper honom ner...

När vi väl är nere blir jag så glad att jag utbrister -Tack för att du kom ner.

Också gav jag honom en kram.

Vi hann stå och prata i ytterligare fem minuter innan polisen kom..

Dom kollar hur han mår och sen undrar dom vem jag är...

Jag adrenalinhög som jag är börjar berätta min livshistoria innan jag kopplar att det dom faktiskt undrar över är vilken typ av relation jag har till den här killen...

Varpå att jag utbrister -Nej jag bara hitta honom här...

Han följer snällt med dom och sätter sig i bilen...

Den andra polisen står kvar med mig och tar mitt namn men är inte just intresserad över hur jag tagit det hela..

han sträcker ut en arm vilket jag trodde betydde att han skulle ge mig en kram...

Så fel jag hade...

Han gav mig en klapp på axeln och talade om för mig att nu kunnde jag åka hem och berätta för nära och kära att jag var dagens hjälte...

Sen for dom före mig och jag vart ståendes kvar mitt på bron...

Jag lyckades tillslut köra min bil hem på parkeringen men när jag försökte kliva ur bilen va benen som gelé...

Ringde upp Håkan för jag visste att han snart skulle och jobba och han vet alltid vad man kan göra...

Minns jag inte helt fel vart jag sittandes i bilen en halvtimme innan jag äntligen kunnde gå in och sätta mig på soffan och tvinga i mig den mat jag köpt...

Adrenalinet hade släppt och där satt jag chockad över vad jag just själv gjort...

Jag lyckades sova några timmar men när jag väl vaknade ringde jag runt till alla psykolog avdelningar som jag kunnde komma på men dom får ju inte ge ut information eftersom jag inte är anhörig...

Jag ringde polisen men dom visste inget mer en att han skrivit in sig själv...

Jag pratade återigen med Håkan om vad som hänt...

 

 

Det är är två dagar i mitt liv jag aldrig kommer att glömma...

Jag skriver inte det här för att jag vill bli hyllad...

Jag skriver det inte för att jag ska bli hönsad med..

Jag skriver det för att det måste finnas en medvetenhet..

Oftast ropar folk på hjälp innan dom tar till sånna drastiska åtgärder...

Vissa går att rädda och andra inte...

Hade inte jag haft Håkan båda dom gångerna hade det blivit svårt att ta sig igenom...

 

Men jag anser att polisen båda dom gångerna misslyckades!

Ska inte människor som upplevt en traumatisk händelse få hjälp med en krishantering?

Jag hade Håkan!

Men alla har inte en sånn vän i sin närhet...

 

Min kusin sa att jag skulle prata om det och älta det så länge jag behöver..

Jag gjorde det nog ett tag också...

Men jag vill inte berätta om någonting folk inte är intresserade av...

Därför skrev jag nog det här för allmänheten att ta del av...

Orkar dom läsa igenom det hela vill jag säga Grattis.

 

Jag hoppas ni förstår vad ett litet leende kan gör för en främling...

Den här killen sa till polisen att tack vare att jag stannade såg han ett litet ljus..

(Jag hoppas verkligen det va så och inte att polisen ljög)