Varför har vi så bråttom med allt?
För tillfället har min son precis somnat på mig.
I vanliga fall när jag lägger honom på dagen så brukar vi ligga och mysa i sängen medans jag ammar tills han somnar.
Men just idag var det lite gnälligt o han ville somna i famnen.
Magknip kanske?

Men det fick mig att fundera lite.
Allt ska gå så fort.
Många som jag ser skriver med barn i samma ålder har redan fått fasta rutiner med gröt och välling.
Är det inte bra om barnet får styra det själv?
Att när barnet känner sig redo att sova riktiga tider och när det vill äta?
Visst har jag självklart börjat ge smakprover men det är inte mer en så heller.
Lika så ska man så snabbt som möjligt lära dom att sova själv i egen säng och eget rum.
Men jag kan inte låta bli att älska att ha Anton nära när vi sover.
Hud mot hud.
Och sover han själv så är det i sin spjälsäng brevid våran säng så jag lät kan kräla över när han är natthungrig eller bara finnas där så han får greppa tag i mitt finger.

Varför ska man ha så jäkla bråttom?