Jag minns glädjen som om det vore igår!

Jag minns även glädjen över att kunna amma.

I så många år som jag gått och trott att det inte skulle funka.

För några år sen gjorde jag en bröstförminskning vilket betydde att dom även kapade mjölkledningarna.

Jag vet att dom flesta ställer in sig på att det automatiskt bara ska funka.

För mig var det inte så.

Jag va så himla säker på att ja skulle få börja me flaska direkt och ersättning.

Men det funkade mer en väl och Anton gick upp mer en ett kilo på bara några veckor.

Ni förstår glädjen va?

Därför kan jag inte låta bli att tycka att det är tidigt nu när han är 6 månader att sluta.

Amning är ju ett ganska hett ämne och det är så självklart att kan man så ska man.

 Jag har sista tiden varit helt slut och bryter ihop för lite och ingenting.

Det är tyvär min verklighet..

Jag har inte velat erkänt för mig själv trots att ja rasar i vikt.

Ät mer tänker ni.

Men jag kan inte äta mer en vad jag gör.

Visst vet jag att med amningen tappar man i vikt..

Men det slukar all min energi för att orka göra någonting.

Så igår fick Anton sin första riktiga kvällsvälling.

Och vet ni vad?

Han älskade det!

Och han sov som aldrig förr!

Visst sov han lite oroligt men det är ju inte så konstigt när det är nytt för magen.

Samtidigt som jag känner sådan glädje över att det gick smidigt så känner jag mig lite hemsk som inte helammande honom till sömn.

Men det är lite så dagens samhälle ser ut.

Men för både min och hans skull måste jag skära ner på amningen.

Trots min stora lycka att ja kunde.

Men jag kommer att gå under annars eller drabbas av riktig jäkla utmattning.

För det är inte snällt mot honom eller någon i den här familjen att jag inte är frisk eller orkar.

Så nu har jag tagit ett beslut i alla fall och det är att på kvällen blir det välling!

För våran hälsas skull!